Förra året släppte Tim Vantol sin debutskiva Road Sweet Road, och ovetandes om vad som väntade så la jag den på spelaren och lät nålen trilla ned på det första spåret. De råa och samtidigt nakna melodierna tillsammans med Tims röst och textförfattande skapade en värme som gjorde att man endast förbannade sig över att skivan var så pass kortfattad. Inför den stundande Sverige-turnén bestämde sig därför Lukinzine för att skrapa lite mer under ytan när det gäller vem Tim Vantol är och vad han egentligen vill.

Innan vi ens sätter ned det första spadhugget så kanske man ska fråga vem Tim Vantol egentligen är?

-    Jag är väl bara en vanlig kille från ett litet samhälle i närheten av Amsterdam. Jag föddes 1985, och i slutet av vägen som vi kallar för liv vill jag bara kunna säga att jag i alla fall försökte.

Du har en enorm känsla för melodier, de sätter sig i huvudet vare sig man vill eller inte. Hur gammal var du när du först började sjunga och få ett större intresse för musik?

-    Det började med mitt första band, när vår sångare nästan aldrig dök upp när vi skulle repa. De andra i bandet ville inte att jag skulle sjunga, troligtvis för att de tyckte att jag var helkass, så jag startade helt enkelt ett nytt band med två andra vänner. Jag skulle tippa på att det här är när jag är runt 16 år.

Hur lockades du in i punkscenen, och var det innan du startade dina första band?

-    Ja, det var nog redan vid 14-års ålder, då min väns äldre bror gav oss några gamla kassetter som jag har för mig innehöll bland andra NOFX och Heideroosjes. Tack vare det så kom jag in i hela den där Punk-O-Rama-svängen och på den vägen är det.

Många av dina låtar verkar handla om att bara leva livet och att inte ångra någonting. Är det så du själv lever ditt liv samtidigt som du önskar att fler också gjorde det? Jag antar att du ser en problematik med att människor missar de små sakerna i livet när alla jagar bättre karriärer och mer pengar?

-    Mina låtar handlar om att leva livet i alla högsta grad. Det finns massor av förväntningar på oss människor och om hur vi ska leva. Vi ska växa upp, utbilda oss, arbeta hårt större delen av livet för att sedan, om vi har tur, kunna njuta under våra allra sista år. Med detta sagt, så kommer väl även jag när jag sedan skaffar en egen familj att vilja ha ett mer stabilt liv än nu, men så länge det inte finns några mini-Vantols som springer omkring så kommer jag att fortsätta med det jag gör nu.

Fler borde ta chansen att verkligen göra det de vill. Allt för många går runt och klagar, utan att inse att de faktiskt själva har makten att förverkliga sina liv. För att ta ett exempel så träffade jag en gammal vän från skoltiden för ungefär fem år sedan, och det första han sa till mig var om jag fortfarande gick runt och såg ut såhär. Nu när jag kommer hem och ser honom så arbetar han fortfarande på samma gamla skitjobb, går till samma klubb varje helg och gör allt det där som alla andra gör. När jag tänker på det så kan jag inte annat än le med tanke på allt som jag själv har upplevt under de senaste åren. Alla platser som jag har fått besöka och alla människor som jag har lärt känna har gett mig massor av bra och dåliga historier att berätta.

Det måste kännas skönt att ha den känslan, särskilt när det gäller människor som sett ned på det du gör. Men för att återgå till skivan, hur skulle du beskriva att skrivprocessen var?

-    Jo, jag började skriva låtar någon gång i början av 2009, och då visste jag inte ens vad jag skulle göra med dem. När jag efter ett tag hade en hel hög med låtar beslutade jag mig för att jag i alla fall ville att de nio bästa skulle hamna på ett album, och det var exakt det som hände. Angående själva skrivprocessen, så är det en svår bit för mig. Jag blir ofta blockerad, och de låtar som blir bäst är de som jag lyckas skriva på tio minuter.

Vad influeras du av, rent musikaliskt, när du ska göra en ny låt?

-    Punkrock är utan tvekan det som har tagit mig dit jag är idag, så jag skulle nog vilja påstå att det är min huvudinspiration. Men naturligtvis lyssnar jag på massor av annan musik och inspireras av allt från bra sådan till dåliga radiohits. I ärlighetens namn, måste jag även säga att Chuck Ragan var en av artisterna som fick mig att vilja satsa på en solokarriär.

För mig personligen, så var Road Sweet Road en skiva som kom från ingenstans och landade på exakt rätt plats inom mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men hade sedan svårt att sluta lyssna. Bortser vi från vad jag tycker, så är det däremot intressantare att få reda på hur du anser att skivan har tagits emot av resten av världen, samt hur spelningarna har varit?

-    Allt kom som en stor jävla överraskning för mig. Jag trodde  aldrig att det skulle gå såhär bra, och det verkar som att människor verkligen gillar skivan. Spelningarna är däremot alltid olika, då jag under det senaste halvåret har avverkat ungefär 90 spelställen, allt från stora konsertställen till någons vardagsrum. Med andra ord har jag spelat framför likaväl två betalande som 400 sådana, men det bästa är ändå att man nu ser mer nytt folk andra gången som man kommer tillbaka till ett och samma spelställe.

Enligt din biografi så skriver du att du brukade spela en hel del akustiskt mellan spelningarna med ditt band For Japan, vilket ledde till att steget att göra en soloskiva kom ganska så naturligt. Nu när du har prövat dina vingar, hur tycker du att det känns och kommer det att bli några fler skivor?

-    Egentligen är det där ett litet missförstånd, då det var mer under soundchecken som jag brukade spela lite akustiska bitar, och det skapade till slut ett sug på att göra något eget. Känslan nu är dock helt underbar, även om det är en hel del arbete med det här. Vissa dagar alldeles för mycket arbete, men jag gör i alla fall det jag älskar just nu och det gör att allt ändå känns OK i slutändan. Om jag själv får bestämma så kommer det utan tvekan att komma fler album så länge jag tycker att det här är roligt. Jag har spelat in en splitskiva med Luke Hilly och Greg Laraigne som vi alla hoppas kommer att se dagens ljus någon gång i april. Jag funderar även på att göra ännu en splitskiva innan året tar slut, och kanske även ett livealbum. Album nummer två kommer jag, som det ser ut nu, att börja arbeta med i sommar.

Du har fått resa runt en hel del tack vare skivan, men hur skulle du säga att den holländska scenen är jämfört med de andra scenerna som du har fått uppleva?

-    Jag har faktiskt knappt spelat i mitt hemland under det senaste året, och det finns en anledning till det, nämligen att jag inte tycker att det är roligt. Oftast är det ett gäng människor som kommer till spelningarna och är helt ointresserade av det du gör, och det var likadant när jag spelade med ett helt band. Man arbetar hårt för att fixa en spelning och sedan dyker nästan ingen upp för det finns ingen arrangör som gör reklam för spelningarna. Jag hoppas att det här kommer att förändras i framtiden, men än så länge föredrar jag att åka runt till andra platser och spela. I många andra länder jobbar arrangörer stenhårt med att ordna spelningar och se till att folk dyker upp, och jag älskar t.ex. att spela i England för där är det alltid fullpackat och alla som kommer kan ens låtar och skriker med mest hela tiden. Frankrike och Schweiz är två andra länder som jag också älskar att spela i, och jag lär väl upptäcka ännu fler fantastiska platser under resterande delen av turnén.

Tråkigt att höra att det är så, men finns det i alla fall några lokala band som man borde kolla upp?

-    Mitt nya band Short Answers, som just nu arbetar hårt med att få ihop ett helt album tills i sommar så att vi kan turnera resten av året. En november-turné i Sverige vore ju inte fel? Mina vänner i bandet Poultry är också värda att kolla upp, gitarristen och basisten kommer även de att medverka i Short Answers. Antillectual är ett annat fantastiskt lokalt band, med riktigt hårt arbetade medlemmar. Sist men inte minst måste jag också nämna Tenement Kids, som är ruskigt bra.

Du nämnde Chuck Ragan som en anledning till att du valde att köra solo. Du har ju under tidigare datum fått spela tillsammans med honom, vilket måste ha kännts ganska så stort? Spelar du fortfarande på spelställen som hör till punkscenen eller är det helt andra scener som gäller nu?

-    Jag försöker verkligen att hålla mig inom punkscenen med båda fötterna, och jag älskar att spela tillsammans med punkband så frågan är varför skulle jag egentligen hålla mig borta? Det är ju lite lättare nu när man är själv att få spelningar, dels för att man slipper kompromissa, kan resa lätt och framför allt så är det lättare att bara planera allting själv. Det som tidigare har tagit fyra till fem personer, kan man ju lika väl göra helt ensam nu. Angående Chuck Ragan så har jag spelat två konserter med honom och det stämmer att det var riktigt kul, då han är en hjälpsam och trevlig person. Jag kommer att spela några datum till med honom nu i mars, vilket jag ser fram emot.

Du spelar även med bandet For Japan, som är lite punkrockigare än ditt solomaterial. Hur blir det med det bandet nu, kommer ni att lägga av eller hinner du med allt? Vad menas för övrigt med bandnamnet For Japan?

-    Vi bestämde oss faktiskt att lägga ned For Japan i förra veckan, vilket känns trist men det fungerade helt enkelt inte längre. Jag ville egentligen ha kvar båda banden och arbeta med dem på en 50/50-nivå, men For Japan var så mycket mer stillastående än mitt soloprojekt så det fanns ingen annan utväg. Men jag startade i alla fall upp Short Answers med Mark (For Japan), Peter (Poultry) och Justin (Poultry), vilket är något som jag är riktigt uppspelt över. Vi har inte spelat in något ännu, men det kommer så småningom. Bandnamnet For Japan är inte så intressant att gräva i som det kanske låter, då vi tog det från ett klistermärke som satt på en baskagge. Det var ett klistermärke för någon form av blomsterutskick där det helt enkelt bara stod: For Japan.

Road Sweet Road släpptes på vinyl av det svenska bolaget Greatest Records, men hur kom du i kontakt med Marcus som driver bolaget?

-    Jag hade spelat in två låtar hemma och slängde upp dem på min MySpace-sida, och efter ett tag fick jag ett meddelande från det där hardcore-bolaget som sa att de var intresserade. Så enkelt kan det gå, hehe. Jag arbetar också med det schweiziska bolaget Road Sweet Road som släpper CD-versionen av mitt album, och jag kan i all ärlighet säga att utan Greatest Records och Road Sweet Road så skulle jag inte vara där jag är idag och jag skulle inte hålla på att svara på de här frågorna som du ställer nu. Jag ser dem faktiskt mer som mina vänner än som mina bolag, då de gjort och fortfarande gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa mig och min musik. Jag är mer än tacksam när det kommer till dem.

Sista frågan, vad händer 2010 för Tim Vantol?

2010 kommer att bli fantastiskt! Jag kommer att turnera i Sverige, Tyskland, Schweiz, Frankrike, USA, Japan och förhoppningsvis några fler länder. Sedan blir det även några festivaldatum runtom i Europa, samt att jag släpper splitskivan med Luke Hilly och Greg Laraigne. Jag kommer även att påbörja arbetet med mitt kommande album och byta in min feta van mot en Renault Twingo. Livet suger ibland, hehe.

Kolla in Tim Vantols svenska turnédatum här.

Foto: Maxence Torillioux

Tim Vantol: MySpace